Anakolut 2.0

Lars Torstenson utgav under namnet Gustaf Torstens romanen (nåja) Anakolut 1986. Nu utges Anakolut 2.0 som är en utökad – maxad – nyutgåva med nya upplysningar, utökade musikhänvisningar som nu är kopplade till en spellista på Spotify, nya förord och efterord. Texten har också renoverats efter framfarten av tidens tand.

För några år sedan stötte litteraturvetaren van Ooijen på Anakolut och gjorde ett paper på den vid McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons Autisterna (1979) och Lars Gustafssons Bernard Foys tredje rockad (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.” Erik van Ooijen (numera vid Karlstads universitet) har skrivit bokens nya tredje förord.

Romanen är med andra ord svårfångad, inte bara på grund av Torstens överflöd av stickspår och glada ovilja att skriva den traditionella romanen som vi fortfarande uppfattar den. Anakolut 2.0 underminerar ytterligare Anakolut som roman. Men innan läsaren kommit till bokens slut har hen översköljts med en berättelse – nej, många – frambringade med en sprudlande fantasi och formuleringsglädje. Så man kanske inte blir klok på vad man just läst, men det är måhända inte så dumt.